Bredvid dem står Magdalena och Insa och granskar varje ansiktsuttryck jag gör. Jag hulkar till och jag kan se hur de medlidande ser på varandra och på mig. Men ingen viker av, alla sex är där för att stötta mig.

När bussen börjar backa ur sin parkeringsficka känns det som att hela världen kommer att gå under. Vi fortsätter att vinka och att skicka slängkyssarna enda fram till vi försvinner ur varandras synfält. Jag kramar krampaktigt om min gråa luvtröja som luktar från familjens tvättmedel och söker tröst hos den som ett barn söker tröst hos sitt gosedjur. Usch vad jobbigt. 

Tur att semester med Niccan väntar! <3

KRAM